Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Modern fantasikonst och modern realism - 2. Whistler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
sessioner, taflorna förevisades inför domstolen, målare — bland andra Frith och Burne-Jones —
afgåfvo sina yttranden, dem Whistler sedan offentliggjorde i en broschyr, och Ruskin blef dömd
att böta en fahrting (Vj öre) och att betala rättegångsomkostnaderna med 7,000 kronor. Men
i allmänhetens ögon hade Ruskin obetingadt rätt. Man var van vid ett enkelt, torrt och
omsorgsfullt mätningssätt. Whistler befanns vara en fuskare, han »torkade sina penslar på duken»
och ville införa franska nyheter. Franska eller ej, så har han infört dem i det allmänna
medvetandet, och långt före Ruskins död var Whistler äfven i England erkänd som en af
sekelslutets mest representative målare.
Genom sina porträtt vann han först sitt namn i Paris och sedan i Tyskland — England
kunde då till slut ej längre neka honom sitt erkännande. Där är hans moders porträtt och Carlyles.
båda i helfigur och i profil mot en enkel grå bakgrund, en vägg med ett par gravyrer. AH
kraft samlad i uttrycket, den blida gamla frun med det fina, tankfulla ansiktet under den
hvita mössan, den oklippte lärde, enstöringen med sin bucklade hatt, sin illa sittande röck,
öfverrockcn slängd öfver knäna, den melankoliska och resignerade blicken. Realistisk konst
onekligen, men på samma gång intim, djupt trängande konst — låt vara’ att anordningen, så enkel
den än är, är betydligt sökt. Whistler söker det hufvudsakliga, det bestämmande hos personen —
det göra också Watts, Lenbach och andra — men Whistler nöjer sig ej med en framställning af
personen, sådan andra kunde tänkas gifva den. Han vill väcka uppseende — men det är alltid
karaktär i hans sätt att öfvcrraska. Man har sagt om hans sätt att framställa den bleka,
nervösa Sarasatc med sin fiol, att detta »är mera Sarasate än hvad Sarasatc själf är». Uttrycket
är träffande, konstnären liar skärpt det säregna hos personen så, att det framträder i högre
grad än hvad det i verkligheten gör. Så ock i bilden af en för sitt begär att låta tala om sig
känd parisare — Whistler framstälde honom så full af affektation och inbilskhet, som någonsin
en snobb kunde begära. Hans damporträtt äro typiska i sin reserverade köld (lady Campbell
t. ex. eller det ryktbara porträttet af lilla miss Alexander, en förnäm, svag, blek, sirlig, elegant
docka, engelsk i hvarje tum).
»Anordning i svart och grått» har Whistler själf kallat sin moders porträtt. Svart, grått,
hvitt äro hans hufvudfärger i porträtten, och hans porträttgrupper få ofta heta »harmoni i
livitt» eller i annan färg. Medelst sin färgskala når han bland annat att aflägsna personerna
från åskådaren, hålla dem i deras egen miljö, i en egen atmosfer. Aldrig frestas man tycka,
att de skola stiga ur ramen. Målningssättet är tunnt, utan spår af Herkomers eller Orchardsons
robusta kraft eller af Lenbachs fasthet i modelicringen. Det är något förandligadt öfver
personerna. Och ändå är det ett stort afstånd mellan Whistlers porträtt och det fantommåleri, en
del af hans mänga efterapare öfverraskat med — där personen sväfvar i ett grått dunkel och
gör mindre intryck af en lefvande människa än af en spiritistisk uppenbarelse.
Vid sidan af intryck af Velasquez’ färg — det fint silfvergrå — år påverkan af
japaneserna uppenbar hos Whistler — i det fantastiskt dekorativa, i anordningens bizarreri. I hans
etsningar är detta sistnämda än mera i ögonen fallande.
I landskapsbilder ger Whistler sitt naturintryck samladt, förtätadt, endast ton, ingen form.
Beslöjad horisont, intet handgripligt, essencen af en naturstämning. Skymning och natt äro
hans område: »nocturne i svart och guld» (fyrverkerieffekt), »nocturne i blått och silfver» (en
stad simmande i den töcknigt blå luftslöjan), »nocturne i blått och guld» (månsken öfver
Thames), andra i »grått och gult», i »silfver och violett». Rena motsatser till det analytiska
landskapet, till objektivt naturstudium, till minutiös efterbildning af detaljerna. 1 Whistlers
stämningar är det cj fråga om formerna, hvarken fråga om att visa liur skog, sjö eller slätt ser ut.
Motivet har öfver hufvud taget ingen betydelse, färgkombinationen, den koloristiska harmonien är
allt, töcknet öfver hafvet, där en ångbåt svagt skönjcs i det obestämda grå, skymningen öfver en
stad, en gata, ett rum, fyrverkerieffekter i mörker med färgklangens harmoni som mål.
Iinpressionisterna hade i sitt sökande efter det tekniska uttrycket för ljus
och vibrerande luft stannat vid det rent utvärtes. Sträfvandet behöfde
fördjupas och besjälas, starkt personliga temperament var det som fattats.
Whistler hade gifvit en impuls, hade löst problemet efter sina förutsättningar och
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
