Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Modern fantasikonst och modern realism - 6. Modernt religiöst måleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MODERN FANTASI KONST OCH MODERN REALISM.
Bland konstnärerna medförde denna tid en stark rörelse — i Tyskland
liksom snart sagdt öfverallt i världen. Litet hvarstädes hade konstnärerna
fordrat frihet från de styrande institutionerna och tagit sina egna
angelägenheter i egen hand. Dylika schismer hade ägt rum i Paris, London,
Petersburg, Köbenhavn, Kristiania, Stockholm, till och med i Japan hade redan
1889 ett oppositionsparti bildat sig, ett år innan salongen i Paris blef
öfvergifven af en hel del konstnärer. I Tyskland blef München det moderna
genombrottets stad, och från den konstnärliga oppositionens organisering därstädes
daterar sig en ny dag i Tysklands konstlif. Att Secessionen i München blef
utvecklingens drifvande kraft inom Tyskland, har länge sedan blifvit erkändt
äfven från de mest konservativa håll både i och utom landet.
Det var 1893, secessionisterna i München skilde sig från die
Künstlergenos-senschaft och förklarade sig ämna utställa som sluten grupp. De fingo först
tillstånd att deltaga i Berlins vårutställning, i sina egna salar, med sin egen
jury och egna upphängare. I München ha de hvaije sommar sin
internationella utställning samtidigt med konstnärssamfundets utställning i Glaspalatset.
I Berlin, Dresden, Karlsruhe, Dusseldorf och på flera andra platser ha
seces-sioner bildats, och på hvaije tysk utställning ha dessa sina särskilda rum
med skyltar angifvande gruppens namn — ingen harmas numera öfver detta
och ingen söker trakassera dem. Museerna göra utan åtskilnad inköp hos
secessionister och hos akademister och anstränga sig för att få de nya
riktningarna väl representerade. Nu ser man i Berlins nationalgalleri en hel rad
franska impressionisttaflor, och nu söka vederbörande genom att samla prof
äfven på nya riktningar hänvisa publiken till utlandets rådande strömningar.
Nu har man blifvit rädd för isolering, för ensidig tyskhet, men man är ej
längre rädd för att lära af andra, ej rädd att tappa bort sig själf i
efterapning. Dörrarna till utlandet stå vidöppna, det nya och ovanliga saknar
aldrig insiktsfulla förklarare, museerna äro öfversiktligt ordnade i pedagogiskt
syfte — ingenstädes får man en så klar öfverblick af den historiska
utvecklingen som i Tysklands museer — och där är ingen brist på vakenhet och
talang hos ledarne. Man har lärt sig tro på den tyska konstens växtkraft
och på dess förmåga att stå på egna ben, och man har skäl att tro därpå.
Trots alla sträfvanden att göra Berlin till hufvudstaden äfven i den tyska
konstvärlden, har Munchen rätt att fortfarande nämnas först. I Berlin tar
sig den officiella konsten retsamt breda låter, och hos folket är konstintresset
mera en modesak än en känslosak. Ännu i dag är det de braskande
patriotiska, de sött sentimentala och de berättande ämnena samt porträtt af sköna
damer i baltoalett eller teaterkostym, som lägga beslag på publikens intresse,
och om söndagarna är trängseln i Zeughaus vida starkare än i museerna.
Konsten i München är vida mera varm, blodfull, äkta. Den är mera hemma,
mindre som i Berlin en gäst, som man är angelägen om att se under sitt
tak, därför att hans därvaro sprider glans öfver huset.
De öfriga tyska konstskolorna ha genomgått en utveckling, liknande den i München och
Berlin. I Weimar, som varit den nya klassicismens hufvudsäte, blef nyhctssökandet enligt tysk
Nordensoan, Konsthistoria. 49. •
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
