Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Skulptur och arkitektur under de senaste årtiondena - 2. Skulpturen i Frankrike - Rodin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKULPTUR OCH ARKITEKTUR.
ungdomlig Apollogestalt applåderar gubben Tiden, som ej utau ansträngning upplyfter Hyktet,
en ung, ganska stadig kvinna, sä hon skall kunna lägga en lagergren framför Delacroix’ byst.
I virtuosmässig*komposition och storartadt behärskande af utförsmedlen hade han förut
åstadkommit den stora, figurrika gruppen »Silens triumf» och gaf på det området sitt hufvudverk i
»Republikens triumf» (i skizz utstäldt redan 1879, aftäckt 1899). Men i innerlig och djup konst
gaf han sitt bästa verk i Blanquis’ grafmonument på Père-Lachaise. Liksom Rude i Cavaignacs
monument framstälde han den döde liggande insvept i ett lakan, men det upphöjda lugnet hos
Rude var hos Dalou blandadt med ett gripande uttryck af lidande och bitterhet, och den dödes
tärda kropp bar spår af en lång och upprörd lefnads utslitande kamp. Dalou — själf
kommu-nard och efter 1871 landsflyktig i flera år — har här gifvit ett gripande uttryck åt sin känsla
och pietet för Blanquis’ lidande, kanske
ock för hans ihållande strid mot
samhället.
Det har ej saknats opposition
mot den samtida skulpturen. Den
redan i århundradets midt uttalade
förebråelsen, att den saknade
gemenskap med det samtida lifvet,
att den i det oändliga upprepade
gamla former och i själfva verket
var en död konstart, upprepades
med ökad styrka, exempelvis af
den obillige Huysmans, som
utdömde både skulptur och
arkitektur, liksom äfven större delen af
måleriet. Af samtida franska
skulptörer räknade opponenterna som
representanter för lefvande och
modern konst knappast andra än
Dalou, Rodin, Dampt, Bartholomé och
Injalbert, hvars små älskvärda och
liffulla grupper — nymfer, satyrer,
bacchanter — gåfvo honom platsen
som en modern Clodion. Den
främste bland »les consacrés» är
Bodin, mästaren framför alla, »à 1’heure présente le seul artiste capable de faire
panteler et crier le marbre», som Huysmans redan för ett tiotal år sedan
yttrade.
Auguste Rodin (f. 1840) studerade för Barye och för klassicisten Carrier-Belleuse, vistades
sedan fem år i Bruxelles, där han medverkade i det dekorativa utsmyckandet af börsbygnaden
och lärde sig lämpa framställningssättet efter krafven på dekorativ konst. 1864 refuserade
salongsjuryn hans karaktärsfulla porträttmask »Mannen med den krossade näsan». 1877
utståide han statyn »Kopparåldern», som, när den återuppstod i brons 1880, medaljerades och
Inköptes för Luxembourg, liksom ock den närmast efteråt följande statyn »Johannes Döparen
predikar». Sedermera har han hört till de ifrigast omstridda konstnärerna, lika ofta och energiskt
nedgjord och förklarad för sensationssökare och halfgalen som Delacroix före honom och Böcklin
i Tyskland samtidigt. Drift med publiken är ett uttryck, som mer än en gång blifvit fäldt
framför hans verk, och gång på gång har man »saknat hans fulla talang» och erkänt såsom
BARRIAS: DEN FÖRSTA BEGRAFNINGEN.
Marmor (Luxambourg, Paria).
397
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
