Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. De nordiska länderna - 2. Konsten i Sverige - 3. Sverige på 1850- och 60-talen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE ÅRHUNDRADETS KONST.
bland landsmännen. Bland de norska figurmålarne nådde Karl Hansen längst
i detaljframställningens skärpa och i karaktäristikens kraft.
Svenska landskapsmålare kommo ock till Düsseldorf, äfven om de i regel
sedan fortsatte studierna på annan ort. De tillämpade på den svenska
naturen de erfarenheter, de vunnit under studiet af mästarne, de flyttade
Achenbachs nordsjökust i storm till Bohuslän och hans kvarn vid vattenfallet till
Småland. Med förkärlek valde de att måla vildmark, bergsbygd med forsar
och svigtande spångar och föredrogo naturen i uppror framför naturen i lugn.
Så Markus Larsson, som hos Achenbach och sedan hos Ruysdael fann
effektstämningar att söka öfverträffa, så hos Edvard Bergh, som på denna tid målade
stora stormlandskap och ödemarksbilder, betänkligt lika dem, som voro
signerade af hans lärare Alexandre Calame, den eftersökte atelierchefen i Genève.
Så ännu Alfred Wahlberg, soin i sitt stora paradlandskap från Kolmorden
gaf ett typiskt anordnadt och genomfördt düsseldorfsmotiv. Axel Nordgren
blef stämningsmålaren, som gaf naturintrycket samladt och ej splittradt,
liksom bland norrmännen Ludvig Munthe i sina vintermotiv visar blick för
helhetsstämningen, starkt betonad. Hos finnen Verner Holmberg (f. 1830,
d. 1860) skönjes — i hans skizzer och i hans stora ödemarksbilder och
skogsmotiv — ett kraftigt temperament af annan egenart än hos skolans lydiga
adepter.
3.
Med Johan Fredrik Höckert fick Sverige sin mest lysande representant
för fransk skola och sin främste kolorist.
Höckert var bland de samtida svenska målarne nyhetsmannen framför alla, den 4järfva
färgkonstnären, som vågade både se och måla stort. Han liksom så många andra hämmades i sin
skaparkraft af de små förhållanden, han fann sig omgifven af, då han återvändt hem, men han
fick likväl lämna efter sig, förutom »Gudstjänst i ett lappkapell», som stannade i ett museum i
Frankrike, lappkåtan med den lyckliga familjen — ej så litet idealiserad — det lilla
»Lappbröllopet», den präktiga färgstudien »Dalkulla vid spiseln» och — hans sista verk — »Stockholms
slotts brand». Ingen svensk målade på Höckerts tid med så bred och stor pensel och hade så
kraftig och lysande färg som han. Han var den första svenske målaren efter Breda, den första
som såg sitt motiv — hvad det än var, historia eller bondelif — ej literärt utan uteslutande
måleriskt,
I Sverige hade konsten under Karl XV:s hägn inträdt i en period af
större fruktbarhet och större ansatser än under det förra torftighetsskedet.
Sträfvan efter en nationel konst gjorde sig ganska allmänt gällande, nordiska
myter behandlades liksom svensk hjältehistoria och svenskt folklif. I gruppen
»Bältespännarne» upptog Molin ett gammalnordiskt motiv, i sin fontän skildrade
han tämligen dekorationsmässigt necken, Egir och böljorna. Forngudar och
kämpar fördes in i måleriet med större ansatser än konstnärligt resultat —
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
