Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET
8l
för att komma lös. En liten fågel sjöng jublande
vårdrillar i platanen strax över dem.
Och nu kom Dina tillbaka.
Det var en obetydlig episod, den med den lille
gossen, och ändå kretsade Svantes tankar hela dagen
kring den täcka gruppen av den unga, raska flickan
med det svartögda barnet i sina armar.
Fanny var så ovanligt frisk och så okonstlad.
Hon var sådan som Dina ville vara. Hon talade
alltid rättframt och klart och öppet, och det var
något så äkta kvinnligt i hennes hela väsen, något
genomsant och på samma gång barnsligt godhjärtat.
Men hon var ändå ingen barnunge, som suttit
innanför stängda dörrar och visste av livet endast
det hon fick se genom sina fönster. »Tant», hade
hon sagt, »menade, att jag var för ung att få resa
till Paris. Jag skulle få se så mycket, som inte var
passande för en flicka att se. Vad de är löjliga!
Är det inte bättre, att vi få se det som det är, än att
vi tänka oss det och måla ut det förgyllt?»
Ja, det var verkligen uppfriskande att bli bekant
med lilla Fanny. Svante smålog, där han
visslande gick hem till sig, åt hennes yttranden om
konstnärerna. Hon hade mera rätt än hon visste av —
och mera än han ville medgiva för henne. Hon hade
sina egna funderingar. Hon var riktigt näpen, flickan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
