Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOLVTE KAPITLET
125
Då fick Ulf åter talegåvan. Och hur hade det nu
gått? Vart hade de största talangerna tagit vägen?
Och modet, hänförelsen? Alltsamman var bara
munväder, prat, dumheter. Man bedrager sig och
världen i det fallet liksom i så många andra.
Men Figge följde sin egen tankegång:
»Men det är ändå roligt! Vad gör det, om man
inte får sälja, det är att göra det, som är det
styvaste. Vänta, skall du få se!»
Han drog fram sina dukar, den ena efter den
andra, rev undan rockar och annat, som med
färgfläckar på lågo i vägen, lassade fram studier i
högar, dammiga, delvis utsuddade bitar, färdiga
tavlor, som kommit osålda tillbaka till ateljén och som
nu stodo och mörknade — de som han ej givit bort.
Han lyste med ljuset på alla foster av hans
ungdomskraft, hans livliga fantasi, av alla hugskott och
alla infall som av sig själva tagit form och färg.
Han rev i högarna. »Det här blev aldrig färdigt.
Det var en dum karl och en gammal fröken, som
sade att det var så förtjusande charmant. Jag gav’et
tusan. Det äcklade mig att tänka på de
papegojorna. — Den här — det är skräp — jag skulle ha fått
sälja den, men den är så dålig så jag ville inte. Den
här hade jag beställd av en bracka — det var den
enda beställning jag någonsin haft — den historien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
