Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lif — och ej ens porträttet har många idkare af betydenhet. Den utan
all jämförelse främste bland dem är Uno Troili (1815—1875). I de
porträtt, han målade med lätt pensel och tunn men känslig färg, träder skedets
typ af högre ämbetsmän, politiker och vetenskapsmän lefvande fram, på
en gång skarpt och osökt, alltid intelligent karaktäriserad.
De mest populära bland skedets målare voro de, som idkade den
borgerliga genren. De flesta af dem berättade i sina taflor små historier af
ett roande eller mildt rörande innehåll. Det var ingen svårighet att förstå
dem, och de bidrogo ej så litet till att intressera den stora allmänheten
för konst.
Af de många svenskar, som gjort sina lärospån på hvardagsgenrens
område, hade Wickenberg nått längst. Efter honom fick interiörmåleriet i
Lorenz August Lindholm (1819—1854) en representant, som fullt
tillfredsställde tidens fordringar på ett omsorgsfullt utarbetande af motiv och
figurer. Bondstugan med rökande bönder, kortspelande gossar, mödrar med
barn, en flicka som slagit sönder en spilkum, det är Lindholmska motiv.
I »En trasslig härfva» (1851) gaf han sitt bästa verk. Kärleksfull omsorg
om hvarje detalj, älskvärd känsla, jämnhet och jämvikt, helhet i [-färghållningen,-] {+färg-
hållningen,+} trots utpenslandet, utmärker den lilla taflan. De gamla hol-
ländarna ha varit målarens förebilder, motivet är franskt och taflan är
målad i Paris. Den tillhör en konstart, som snart blef på moden äfven i
Sverige och som hade sitt hufvudsäte i Dusseldorf.
Dit hade unga norrmän börjat styra kosan på 1840-talet. Hans Gude
hade kommit redan 1841, Tidemand slog sig ned där på allvar 1845. År
1850 utställde flera af de norska diisseldorfarna sina arbeten i Stockholm.
Deras taflor väckte uppseende, bland annat för »sin helt och hållet nordiska
karaktär». Och de utresande svenskarna började nu söka upp den [-fridfulla-] {+frid-
fulla+} mälarstaden vid Rhen. Den förste, som for dit, var D Unker (1850).
Under de närmast följande åren ankommo Wallander, Per Södermark,
Fagerlin, Nordenberg, Zoll, Eskilsson, Jernberg m. fl. figurmålare,
djurmålaren Brynolf Wennerberg, landskapsmålarna Markus Larson, Nordgren,
Edvard Bergh, Albert Berg, Alfred Wahlberg m. fl., att ej tala om dem, som
endast för kortare tid besökte konstskolan och sedan fortsatte resan till
andra platser.
De studera i Hildebrands, i Sohns eller Schadows målarklass på
akademien eller för Schirmer eller Gude, taga intryck af Knaus’ genrer och
af Andreas Achenbachs landskap, upptaga de målningssätt de finna färdigt
utbildade, och de ämnen som ligga i luften. Några komma dit i afsikt
att bli historiemålare, men historiemåleriet har nu flyttat från Diissel-
dorf till Miinchen, och det är genren, det folkliga måleriet, som sitter i
högsätet. Några följa Tidemand och måla svenskt bondelif i samma
anda och stil, de funnit i hans norska folklifsskildringar. De mest
fordrande hålla sig till de typer och den miljö, de kunna studera på platsen,
de måla bönder och stugor från Rhentrakten, landstrykare, konstmakare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
