Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Orkestern spelade uvertyren till »Den
Stumma». De spelade bra, med liv och
nyansering, men ingen hörde därpå. Det var ju samma
orkester, som var dag spelade utanför
brunns-salongen, således icke något nytt — och man
visade sin förnäma likgiltighet genom att tala
dubbelt så högt som förut, skrapa med stolarna, med
ett ord göra det så omöjligt som möjligt att höra
för dem, som kanske skulle ha lust att lyssna på
musiken.
Orkesteranföraren lade ned taktpinnen, då
stycket var slut. Han såg icke vidare glad ut,
då han smällde igen partituret och sprang ned
från sin plats. Ett ögonblick därefter voro alla
musikanter försvunna, och en betjänt kom in för
att öppna den stora flygeln på estraden.
Det blev en paus i salen. Damerna satte sina
kikare för ögonen, och då den berömde artisten
kom in, hälsades han med en livlig applåd.
Det var en lång, ung man med ett mycket
rikt, blont hår, som föll ner över pannan och
nacken. Han hade ett något påtaget melankoliskt
uttryck i ansiktet, över de uppdragna ljusa
ögonbrynen och de nedhängande ljusa mustascherna.
För resten var han ytterst elegant klädd och hade
en vit nejlika i knapphålet
— »Ah, charmant! — charmant!» — »reizend!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
