Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gammal violin.
Till Franz Neruda.
Konsertsalen var full. Så godt som alla badgäster vid
den fashionabla badorten voro närvarande. Det var
en förströelse till, hvarmed man fördref tiden under
säsongen, men i det nöje, ja man kan nästan säga den
plikt, enhvar af de närvarande ansåg det vara att visa
sig, där hela den fina världen fanns, låg denna gång också
en smula nyfikenhet blandad. Det var icke mindre än tre
celebriteter, som skulle uppträda. En pianist, som var
berömd för sin kolossala virtuositet, en sångerska, som
var på modet för ögonblicket, och en violinist, som ingen
bestred en plats af första rang.
Det var en ofantligt liflig konversation i den
förgyllda konsertsalen, innan musiken började. Damerna
uppträdde i sina elegantaste sommartoiletter, och kring
de mest firade skönheternas platser var en uppvaktning
af hela flockar af herrar, som pratade och skrattade i
munnen på hvarandra.
Orkestern spelade uvertyren till »Den Stumma». De
spelade bra, med lif och nyansering, men ingen hörde
därpå. Det var ju samma orkester, som hvar dag spelade
utanför brunnssalongen, således icke något nytt, — och
man visade sin förnäma likgiltighet genom att tala
dubbelt så högt som förut, skrapa med stolarna, med ett ord
göra det så Omöjligt som möjligt att höra för dem, som
kanske skulle ha lust att lyssna på musiken.
H. Nyblom, Dikt och verklighet. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0003.html
