- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
5

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Till sist gaf hon ett extranummer, en vals, som
började med en hög drill, och som hon verkligen sjöng
med uttryck. Man kunde höra, att hon tyckte om att
dansa.

När hon ändtligen var försvunnen, gick det ännu en
brusning genom salen som en dyning efter en storm.
Det varade något, innan man kunde komma till ro, och
sedan lade det sig en viss matthet öfver publiken, som
efter en alltför stor ansträngning.

Så kom violinisten.

Det var en medelålders man utan något särskildt
frappant yttre. Han såg ut som »folket är mest», — och
dock var det något hos honom, som icke liknade de
flesta. Det var en enkelhet, som var alldeles utan
beräkning, och ett lugn, som man sällan ser, allra minst
hos människor, som uppträda offentligt.

Han vai tydligen icke alls rädd för publiken och
tänkte icke nedlåta sig till det minsta konstgrepp för
att vinna dess sympati. Men det var icke heller med
denna min af öfverlägset förakt han betraktade åhörarne
under sina fötter, hvarmed vissa stora konstnärer antyda,
att de stå så oändligt högt öfver dem de spela för.

Det var ett stilla allvar öfver honom och därtill ett
knappt märkbart litet leende i hans ögon och omkring
hans mun, som om han ville säga:

»Kom nu, skola vi höra på något vackert. Jag skall
spela så bra jag kan, och ni skall höra uppmärksamt på!»

Han hade hvarken »polkalockar» eller en hvit nejlika,
och damerna förhöllo sig tämligen kyliga vid hans
inträde. Blott en och annan kraftig applåd af en kännare
här och där hälsade hans berömda namn.

Så lyfte han violinen och stråken och började spela.

Det var ett gammalt italienskt preludium, följdt af
en canzona.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free