Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den lille hade öppnat ögonen, två stora, allvarliga
barnaögon.
Också han lyssnade och undrade. Hon såg det på
hans ansikte.
I stora kretsar sväfvade tonerna omkring dem, som
om de viftade dem med milda vingar och kysste dem
på ögonen och munnen, till dess de sakta sväfvade bort
och dogo hän, som de sista solstrålarna smälta bort i
ett skimrande haf.
Dörren öppnades, och hennes gamle far kom
ljudlöst fram emot sängen. Han hade ännu violinen i
handen, och hans ögon sökte hans älskade barn, där hon låg
i skymningen. Det var, som om han icke var säker på,
om han skulle finna henne lefvande eller död.
Men hon bredde ut armarna emot honom, och då
han böjde sig öfver henne, drog hon hans grå hufvud
ner till sitt och barnets och hviskade:
»Tack, far! Du har räddat mig!»
Det var denna sång om den eviga böljgången af
människolifvets sorg och tröst, om de stora, ordlösa
striderna och de stilla segrarna, som violinen berättade.
Detta, som aldrig ord riktigt kunna uttrycka, det
berättade denna gamla violin i en verklig mästares hand.
Han får förlåta mig, att jag har försökt att återgifva
det i ord!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
