Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Och så vacker du blir, din lilla bandit! Sådana
ögon får man blott, när ens mor har sett på bara skönhet,
innan hon födt en, och ju mer man själf insuger däraf,
dess vackrare blir man.»
Han blinkade åter med de långa ögonhåren och såg
åter stint på månen.
»Åh ja, du behöfver inte göra dig till! Du är lika söt
ändå! — Hör du! Vill du byta med mig? — Låt mig följa
med far och mor ut på landet och hjälpa dem att gräfva
i vingården och äta drufvorna, och så kan du resa upp till
norden och stänga dig inne nio månader af året och lefva
på att läsa och skrifva och andra lika dumma saker! —»
Men nu opponerade han sig tydligt och började
sparka med benen.
De kommo ut från tullen, och modern gick emot
mig med- ett ansikte så mildt, som om vi hade känt
hvarandra i många år, och sträckte ut armarna efter den lilla.
Jag behöll honom ännu en stund och sade några
ord om hur förtjusande jag fann honom, och under tiden
böjde modern sig ned och öppnade locket på en af sina
korgar och tog upp ur den en tung, svart drufklase, som
ännu hade daggen kvar på bären och stjälkar så kraftiga
och tjocka som en gren.
»Tag bara!» sade hon leende och räckte mig den.
»De äro goda. De ha vuxit i vår egen vingård. Det var
så vänligt af er att ta min lilla Giacomo, — den ängeln!»
Jag tog drufvorna, och hön fick gossen, — så ljöd
signalpipan, och vi skildes åt.
Om han lefver, är han stor nu, den lille Giacomo.
Han har lärt sig att tala italienska och arbeta, men
månne han är lika lycklig, som den natt, då han låg
inbäddad i schalar och såg upp på månen, som seglade fram
öfver Comosjön?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
