Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var skrifvet från Paris och på franska. Där
stod blott:
»Jag har lidit till det yttersta, nu kan jag icke mera.
Jag har ingen i världen. Kom!» .... Ingen
underskrift.
Då fru Yiveka hade läst brefvet, såg hon blott upp
på honom och sade:
»Du reser?»
Han nickade till svar, och samma afton reste han.
Före sin afresa omtalade han allt för sin hustru.
Han visste ju icke, hvad han reste ut till och huru han
skulle komma tillbaka. Han visste bara, att hon, som
hade kallat honom till sig, skulle hysa samma vördnad
för hans hustrus och hans barns lycka, som han själf
hade.
Modern följde honom icke ut. Deras afsked gick
för sig inom fyra väggar och var ett afsked för lifvet.
Hans hustru följde honom nedför trappan och ledde sin
lilla Agnes vid handen. Hästen stod »dlad och
stampade, medan stalldrängen höll den. Han lyfte upp sin
lilla dotter och kysste henne, och då han släppte ned
henne, sade han så:
»Om jag icke kommer hem igen . . . .»
Men mera hann han icke säga, förrän hustrun bröt
ut i häftig gråt. Han omfamnade henne tyst, sprang upp
i sadeln och red bort.
Medan han var borta, sågo de två kvinnorna ej
mycket hvarandra. Fru Amalia kunde icke bekväma sig till
att visa sin svärmor, huru sorgen och ängslan
öfverväl-digade henne. Fru Viveka å sin sida var så säker på
att han icke skulle komma tillbaka, att hon knappt
tordes se på sin svärdotter. Hon kände, att hennes egen
blick varslade olycka...............
Och han kom icke tillbaka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
