- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
156

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lille gossen hade för länge sedan försvunnit med sin mor,
och den unge handelsresanden, som länge stått och
små-skakat i sin tunna regnrock, begaf sig nu också ner.

På fördäcket hade musiken tystnat. Den blinde
karlen hade gått i land i Södertälje, och Annina sof med
harmonikan i knäet, insvept i sin mors schal och drömde
om Neapel. Kaptenen hade utdelat presenningar och
en och annan filt till de fattigaste och mest tunnklädda
bland passagerame på fördäcket. De lågo i stora
grupper bland alla de mörka packorna och byltena, och
endast deras ansikten, sofvande eller halfvakna, lyste
hvita i skymningen.

De två fruarna, som hela tiden fört det lifligaste
samtal, hade så småningom börjat att gäspa, därpå att tiga och
sutto nu tysta, öfvervunna af tystnaden i naturen omkring
dem, till dess också de begåfvo sig till hvila.

Den unga flickan vid Tauchnitz-exemplaret hade för
länge sedan upphört att läsa. Hon stod vid räcket och
såg ut emot de dimhöljda stränderna, där ett och annat
ljus glimtade från ett landställe mellan de mörka
granarna. Den unge studenten kom alltjämt närmare och
närmare henne, och då alla de andra passagerarne gått
till hvila, hade han kommit henne så nära, att de båda
i mörkret sammansmälte i en skuggbild för mig. De
stodo länge och hviskade så sakta, att det icke hördes i
tystnaden, och till sist böjde han den hvita mössan
alldeles intill den ljusa slöjan på hennes hatt.

Ingen kan väl tro, att han kysste henne?

Strax därpå gick hon ned. Han stod kvar ännu
en stund och såg ut öfver vattnet, och sedan försvann
också han.

Det blef tystare och tystare omkring båten. Icke
en bölja rörde sig, och ljudlöst gledo vi fram genom
dimmorna.–––––Kusterna blefvo mer och mer obebodda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free