- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
168

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag ser upp i himmeln. Den är strålande, oändligt
blå. Man kan icke kalla det vindfläktar, som strömma
upp från sjön, blott friska andedrag, och dock skälfva
och darra asplöfven. Det är, som om endast de icke
kände och förstode denna himmelska klarhet, hvari nu
hela den öfriga naturen hvilar sig, och som om den
minsta omärkliga rörelse från den värld, hvari de lefva,
bragte hela deras väsen i uppror. — Om de vore
människor, skulle nog andra kalla dem »nervösa*. — Hvad
vill det säga? Väsen, som icke äro mottagliga för
himmelns tröst och icke kunna förströs eller ryckas med af
jordens glädje omkring dem? Det är ju bara sjuklighet
och griller.

Verkliga hjärtesorger ha aldrig många förstått sig
på, sådana hjärtesorger, som människor måste lefva med.
Att dö af dem som en gran för en stormvind, det är en
annan sak, det tar sig ut och väcker sympati.

Jag kan aldrig låta bli att se på och vända mig om
efter asparna, som om jag tänkte, att de skulle upphöra
att darra, när jag hade gått förbi.

Här går vägen ned mot sjön. Ännu falla morgonens
långa skuggor öfver den. Lingonriset och grässtråna
äro fulla af droppar, och öfver stenarna störta sig de
vilda kaprifolierna som små vattenfall med en dagg-grå
dimma öfver bladen.

Efter regnet här om dagen har det kommit litet
vatten i bergbäcken. Den faller med en klingande
metallklang ned öfver stenarna, ormbunkarna stå i stora saftiga
buketter och breda sig öfver den. De tyckas känna den
och bry sig icke om dess nycker.

»Ja, nu har den bara litet vatten, och ibland är den

rent ut sagdt tom, tyckas de säga. »Men ni skulle se

den om våren och hösten! O Gud! Då är den nära

att dränka en med sina ömhetsbetygelser! Man måste

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free