- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 1 /
170

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Mot aftonen blifva i synnerhet trastarna alldeles
öfverväldigade af sina ömma känslor. De försäkra och
betyga sin kärlek med så många dyra eder och ömma
suckar, att det låter, som om de ibland vore på vippen
att få det i vrångstrupen. Och det tillbedda föremålet
svarar på afstånd: »Gå på! gå på! — Jag kan höra ännu
mer! Spar för all del inte på uttrycken.»

Och så sjunker solen.

Yi sitta på altanen där uppe och se sjön under våra
fotter släta ut sig mer och mer och få en färg lik smälta
opaler. Himmeln glöder i dunkel guldfärg. Granskogen
mörknar, och långt borta mellan de små holmarna höja
sig lätta, blåaktiga dimmor och breda sig i skiftande
färger tätt öfver vattenytan. Där komma ångbåtarna
glidande; tysta flyta de fram öfver vattnet med en hvit
lykta hissad högt upp öfver fram stammen. När jag sitter
här och ser en af dessa flytande stjärnor komma
sväf-vande mot mig öfver vattnet, tänker jag alltid: »Där
kommer lyckan, den finns, och den kommer till migU

— Och så glida de förbi.

Och himmeln blir mattare, icke mörk — det är ju
midsommar nu, men man stirrar och stirrar för att
slutligen upptäcka en stjärna, en liten darrande, ljus stjärna
inne i himmelns guldglans. — Den står så långt borta,
i andra fjärran världar. Nu hålla stjärnorna sig på
afstånd. De tycka väl, att vi än så länge kunna ha nog
af jordens härlighet. När det blir mörkt i vinter, då
komma de och trösta oss.

Vi sitta länge, länge och hviska på altanen, så som
man alltid gör, när naturen icke vill störas i sin sömn.
Eller också sitta vi tysta, och hon, du vet, sjunger för oss.

Det är så underligt att sitta där tyst och se ut i
den skumma, stilla natten, medan dessa passionerade
toner från ett mänskligt hjärta lyfta sig och klinga om-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/1/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free