Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvarje fågel sjunger efter sin näbb, och hvar nation
har sin egen rytm. Det är icke blott nordens och
söderns nationer, som sjunga olika, också bland de sydliga
folken gifver sig nationalkarakteren tydligt till känna i
tonerna. Sålunda kan ingen förväxla det mjuka
italienska melodifallet med det synkoperade spanska
taktslaget. De italienska visorna ha som oftast något
kvinnligt i sig, — det är de toskanska bergens mjuka, böljande
linier, som gå igen. De spanska visorna äro mycket
stramare, mera accentuerade, de ha mera hållning, med
kappan öfver axeln och stolta steg.
När en sådan sydländsk visa har förirrat sig upp
till norden — eller en nordisk ned till södem — så kan
den uppväcka erinringar och ljufva minnen, men man
känner genast, att den är på resa, den kommer som en
flyttfågel, som har tagit miste på årstiden, den är icke
hemma där.
För att en visa skall klinga riktigt, skall den
sjungas i sin egen omgifning, där den är född. Där hör
man, att den har vuxit upp ur jorden, att den har
insugit luften och blifvit till ett med lifvet omkring.
Också kan egentligen endast hvarje nation sjunga
sina egna visor — sjunga dem riktigt, af hjärtat. En
och annan konstnär kan göra efter det, men det blir icke
detsamma och är blott ett undantag.
En visa, sjungen på det ställe, där den är född, det
är ställets poesi, samlad i en handfull.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
