- Project Runeberg -  Dikt och verklighet / Samling 2 /
84

(1890) [MARC] Author: Helena Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Åh, du har aldrig älskat mig — det är meningen»,
sade han på nytt.

Hon lät händerna sjunka, och det såg ut, som om hon
ville ge ett häftigt svar, men hon teg och såg endast
länge på honom. Hon var alldeles blek, det darrade kring
munnen på henne, och ögonen voro röda.

»Jo», sade hon till sist, »jag har älskat dig af hela
mitt hjärta på det sätt, som jag tror att man blott kan
älska en gång i lifvet. Måhända har jag orätt i den
tron, måhända skall jag en gång komma till visshet om
att det inte finns någon kärlek, som duger, så vida man
inte samtidigt kan ha fullkomlig tillit till hvarandra. Nu
vet jag bara, att när jag säger farväl till dig, så säger
jag farväl till min ungdom och till allt, som jag lefvat
för från den stund jag vaknade upp att bli människa.»

Hon gick ett par steg mot ingången men blef där
stående och vände sig mot honom.

»Vill du ge mig handen till farväl?» frågade hon.

»Nej!» svarade han kort.

»Vi kunna ej skiljas som...........»

»Som vänner», af bröt han ironiskt. »Nej vet du, efter
hvad du sagt mig, bör du kunna förstå, att vi inte
kunna vara vänner längre.»

»Du har kanhända rätt», svarade hon mildt. »Men
då vill jag bara säga dig, att hvar gång jag hör om dig,
att du gjort något rätt och godt — inte bara sagt eller
skrifvit det —, så vill jag tänka på dig med glädje. Jag
skall vara så tacksam därför.»

Han svarade icke. Han hade satt sig i soffan och
kastat det ena benet öfver det andra. Han såg stirrande
framför sig och misshandlade den ena af sina mustascher
genom att oupphörligt vrida den åt orätt håll.

Hon blef stående vid portiéren och såg på honom.
Det var, som om hon igen ville säga något, men hennes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:38:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nhdov/2/0086.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free