Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han är den enda, man har på jorden! Jag vet inte, hur
jag skall kunna bära det, — jag vet det inte! Och
ändå är jag så säker på att han går. Jag känner det
på mig. Det där ljudet af trumpeterna och trummorna
drager honom med en underlig, oemotståndlig makt. —
Han hörde det nog den där gången, då jag tyckte de
slogo på mitt hjärta och han redan låg därunder.
Men förlåt mig, att jag plågar er med mina sorger
och bekymmer*, sade hon därpå med ens. »Enhvar har
nog af sina egna, och man skall inte lägga sten på
andras börda.»
Då jag tackade henne för hennes uppriktighet,
svarade hon:
»Ja, jag vet inte, hur det kom sig. Vi talade visst
om Giovannis lust att jaga. — Gjorde vi inte? — Men
hvad gör det, att jag har talat. Ni är en främling; hi
är som den fågel, som slår sig ned på ens tak! Nyss
kände man den icke, och om ett ögonblick känner man
den inte längre. — Det skadar hvarken er eller mig,
att jag talar till er som en mor till en annan mor.»
Hon hade blifvit stilla efter alla de omväxlande
uttryck, jag hade sett på hennes ansikte, medan hon
talade. Känslan af sympati hade gjort henne varm under
berättelsens gång, — nu återfick hela hennes person
ensamhetens förnäma lugn.
Hon räckte körsbärskorgen emot mig.
»Vill ni inte ha flera bär? Åh jo, tag dem! De
kunna vara goda att ha på vägen hem!»
Det var nu tid för mig att gå, och hon förklarade
för mig, hvilken väg jag borde taga. Man kunde icke
taga miste om den längre.
Då jag lade litet penningar på bordet, sade hon:
»Åh nej, låt mig slippa! Också en fattig kan ha
lof att visa gästfrihet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
