Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 1 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en annan, som verkligen kände en
hemlig, syndig glädje öfver att André skulle försvinna,
var Karl. Han kom till Charlotte, där hon gick
och grät, medan hon lade in tvätten, och sade:
»Du gråter, Charlotte! Jag kan inte gråta. Jag
kan knappast sörja. André får det ju, som han
vill. Och ser du, när han är borta, så — ja, jag
kan inte hjälpa att jag tänker, att dä skall
AnneMarie måhända få litet mer tid för mig.»
»Det menar du inte, min egen bror», sade
Charlotte och lade handen öfver hans mun, men
Karl visste nog, att han, tyvärr, verkligen menade
det.
Så ofta som möjligt smögo André och Vanda
sig upp till farmor för att med henne öfverlägga
om Andrés framtidsplaner och höra henne berätta
om sina personliga erfarenheter från sin tyska resa,
som dock ju redan låg en människoålder tillbaka
i tiden.
André tvekade mellan Berlin, Leipzig och
Dresden så som det bästa ställe för musikstudier, men
farmor menade det var tids nog att göra sitt val,
när man kom ut och såg sakerna på närmare håll.
Vanda var högst upplifvad af dessa stulna
möten hos farmor, som hon tyckte påminte om »En
sammansvärjning mot tyranner».
Dagen före sin bortresa red André ned till
prostgården i hopp om att få se Anne-Marie ännu
en gäng. HaA hade icke ens till Vanda talat om
deras sista möte, som han ansåg som en hemlighet
mellan honom själf och hans söta flicka. Allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
