Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Del 2 ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är ju som när den där skiner!» Han pekade upp
emot höstsolen.
»Denna är ful!» fortfor han och räckte ut
tungan; »men humöret är godt, och inte är det
egentligen något fel på mig.»
Det gjorde ett så pinsamt intryck på André
att se den slagne mannen ligga och förklara, huru
bra det var med honom, och ännu sorgligare var
det att se Anne-Marie, som med en ängslig, spänd
blick lyssnade till faderns ord.
Icke en fråga hade prosten att göra André
angående hans lif och arbete, förr än i det
ögonblick han skulle gå. Då vände han sig emot
honom och sade:
»Nå, du håller väl på med ditt — ditt», han
spelade med fingrarna på sin mage. »Spelar, inte
sant?» och utan att vänta på svar viftade han
till afsked med vänstra handen och lade sig till hvila.
Då André och Vanda vandrade hem
tillsammans, växlade de icke många ord. Vanda vågade
icke fråga André något närmare om hans möte
med Anne-Marie. Hon hade icke mod att höra
hvad hon trodde han skulle säga henne, och
André visade själf ingen lust att tala. Men från
den stunden kände Vanda, att det hade kommit
något emellan dem, något man icke skulle röra
vid, och som låg som ett tungt, kväfvande moln
öfver dem, — något outsagdt, som alltid gjorde
sig påmint, hvad de så för resten talade om. Det
viktigaste undveko de båda.
Den första veckan efter sin hemkomst gick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
