4 Doktor Vinge tog honom i famn, klappade honom och såg honom gång på gång i ansigtet med ett gladt, barnsligt uttryck. »Nej, men, Fritz, det är ju du! Du är ju all- deles lik dig!» »Ja, hvem skulle jag annars vara lik?» sade herrn i släden med ett litet belåtet skratt. »Se så, låt oss nu gå upp — det vill säga, om du vill ha mig? Jag är på genomr.esa till Slesvig, der jag har några saker — bara krångel för resten — att uppgöra efter min hustrus salig farbror. Jag ville ligga öfver natten här, ty det är nedrigt kallt; men har du rum åt mig, Bernhard?» »Om jag har rum? Ja, det kan du väl begripa.» »Och hungrig är jag, så att det svider; men du har väl ätit, förmodar jag?» »Ah, det skola vi snart ställa i ordning. Mari! Raskt, litet varmt och en butelj vin fram! — Och hör nu: min vän, doktor Engholm, ligger här i natt. Gör i ordning det blå rummet!» Jungfrun gick med ett tämligen surt ansigte, men hon visste, att inför hennes unga herre hjelpte icke annat än att tiga och lyda, och det till på köpet så fort som möjligt. »Nej, men så du bor här!» utropade doktor Eng- holm. »Man kan se, att du är ungkarl. En ordning och en elegans som hos en fröken! Du skulle ha mina pojkar lössläppta här ett par timmar, så skulle här komma att se annorlunda ut.» Härmed svängde han längre fram i sin långa pels, men plötsligt stannade han och pekade på väg- gen med sitt lilla tjocka pekfinger, prydt med en oerhörd ring.