360 Visserligen såg jag, att Mimi skiftade färg ccli gaf mig en blick, förskräckt, bönfallande, jag vet icke sjelf hvad, — men livad var att göra? Jag hade knapt sagt ut ordet, förr än löjtnanten utbröt, i det ban bockade sig för Mimi: »Nå, det var då ändtligen något nytt från gamla Sverge. Jag måste tillstå, att det var, hvad jag-allra sist kunnat tänka om dig, min käre Kurt, att du verkligen som andra dödlige skulle gå och gifta dig. Tillåt mig att fråga: det är väl en alldeles färsk nyhet ?» »Naturligtvis!» inföll vännen. »Då jag för tre veckor sedan reste hemifrån, var det ingen i hela Stockholm, som hade en aning om det; men visser- ligen har man ju i allmänhet haft endast liten aning om hvad vår vän Kurt företog sig i verlden.» Jag vet icke, om herrarne väntade, att jag skulle bjuda dem plats, men säkert är, att jag icke tänkte derpå. Min brist på uppmärksamhet tillskrefvo de förmodligen den omständigheten, att jag var nygift och förälskad, och efter att igen ha utbrutit i ett utrop af förundran öfver mig och på nytt ha bugat sig för »grefvinnan», vandrade de vidare arm i arm. Då de voro borta, såg jag på Mimi, som satt tyst med sammandragna ögonbryn midt imot mig. »Ar du ledsen på mig?» frågade jag sakta. Hon gjorde en rörelse med hufvudet, som jag icke begrep, och sade: »Månne vi inte skulle bege oss hem. Aftonen kan bli kylig, och jag känner mig ännu inte stark nog.» Jag förde henne ögonblickligen till en gondol, och utan att vexla ett ord komrno vi till hotellet. Hon