Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der sutto hon och han, tätt bredvid hvarandra.
Nedanför drog en skara studenter förbi och sjöngo.
En af dem hade en gitarr, och en annan trummade
takten med ett par trälappar. — De pratade och
skrattade och sjöngo högt, och så försvunno de igen.
— Det var som om allting blef dubbelt stilla efter
dem.
Det kom öfver Nina denna känsla af en
fullkomlig lycka, som förskräcker en. »Hvarför skall tiden
gå?» hviskade hon till honom.
»Hvarför skola menniskor skiljas åt och dö? Detta
skulle vara evigheten.»
Henrik Tofte hade aldrig varit ute och rest förr,
och han roade sig som ett barn öfver allting. Hao
älskade det oväntade och oberäkneliga, och de gjorde
derför aldrig planer på förhand, nej, det kunde till
och med roa honom att i sista ögonblicket förändra
den allra bästa plan, endast för att få det nöjet att
följa en annan.
Ibland var det en missräkning för Nina, då hon på
det sättet ofta kom att gå miste om något, som hon
mycket gladt sig åt, men det var dock på det hela
taget så likgiltigt. Hvar de än .voro, stannade de ju
hos hvarandra, det var det enda vigtiga, och hon
unnade honom så gerna den tillfredsställelsen, att
gifva efter för ögonblickets infall.
Egentligen ville han helst se allting, var
otrött-lig i att göra färder, att klättra upp på alla höjder,
bese alla kyrkor och museer, bo på alla slags hotell
och tala till alla slags menniskor.
För honom var det den första upptäcktresan i
verl-den, och med hans lifliga uppfattning var det ett nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
