Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såg, hur detta smärtade föräldrarne, tog hon upp
staffliet på sitt rum, gömde färgerna och torkade af
penslarna.
»Du målar inte mera», sade fadern en dag.
»Åh nej, det kan vara det samma», svarade Rakel.
Hon satt och fållade lakan vid fönstret. Hon såg icke
glad ut, utan hade detta dunkla, nästan hotande
uttryck öfver pannan och ögonbrynen, som hon fick, när
hon gick och sörjde.
»Och hvarför kan det vara det samma?» frågade
fadern och tog pipan ur munnen. »Fins inte också
här vackra saker att måla, och du har ju din frihet?»
»Jag kan inte måla, när jag ständigt blir af bruten»,
sade Rakel och sydde raskt med lång tråd.
»Afbruten?» sade fadern, »kan du inte tåla, att
dina föräldrar tala till dig eller önska, att du också
ville deltaga litet i deras arbete och intressen? Vi
ha bara dig, och vi ha saknat dig så länge.»
Rakel såg upp; det stod stora, svällande tårar i
hennes ögon.
»Jo, söta far, jag förstår det så väl», sade hon,
»men ser du, jag kan inte dela mig i två delar, och
nu vill jag helst helt och hållet tillhöra er.» Hon
reste sig upp och kastade med häftighet armarna om
sin fars hals.
»Men detta tycker jag inte om», sade fadern.
»Också vi andra måste ju dela oss både i två och i
många delar. Ingen har rättighet att vilja ha hela
sin tid för sig sjelf.»
»Nej, jag vet det, jag vet det», utbrast Rakel,
»jag vet, att jag är så dum och så stygg och så
ensidig; men jag tror aldrig, att jag blir annorlunda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
