Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ögonhår. Pannan var rund och krithvit, och hon hade
det största håret i hela klassen. Det var en väldig
tjock, ljus fläta, som hängde ända ned på skolbänken,
och som nästan såg ut, som om den var för tung till
det lilla hufvudet. — Utanpå hufvudet fans det mycket,
men det fans dess mindre inuti. Lilla Berta
Anderson hade hvarken uppfunnit krutet eller något
annat. Hon var så dum, som ungefär en sådan liten
söt flicka kan vara, men det var, som om aldrig någon
riktigt kunde märka det.
Hon var så utomordentligt artig och väluppfostrad
och hade alla sina saker så fint i ordning. För
lä-rarne och lärarinnorna neg hon så djupt, och mot
alla kamraterna log hon så mildt med sin lilla söta mun.
Hon bjöd dem ofta och många åt gången på
stora supéer, der de blefvo trakterade med alla
möjliga läckerheter, och hon spelade då sjelf dansmusik
för dem: de tre små valser och två polkor, som voro
frukten af åtskilliga års ihärdiga spellektioner. Hennes
far, den tjocke bryggaren, stod då lutad med armen
på pianot och betraktade oafbrutet tangenterna, hvarpå
hon klinkade med sina små fingrar, och när hon
sedan steg upp och strök upp sitt guldarmband på
armen och ringde med sina örhängen* vände han sig
till de unga flickorna i salen och sade: »Ja, vid Gud,
Berta är ett geni, ett riktigt reelt geni.»
Men Berta slätade ut sin klädning, slog honom
öfver handen och sade skälmaktigt: »Men pappa då!»
och så tog hon så många af flickorna, som hon kunde
nå om med sina små armar, om lifvet och sade:
»Kom nu, flickor, och ät konfekt! Så skall jag
sedan spela en vals igen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
