Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Der kom en liten släde med en ensam dam. Det
var Hulda. Hon höll på länge, innan hon kom ur
släden, och sade derpå temligen skarpt till, ett par
småpojkar, som trängde sig fram för att se på undret:
»Stå inte i vägen för en, dumma pojkar! Det kan vara
svårt nog ändå att komma fram.»
I toalettrummet ropade hon på en af tjenstflickorna,
som tog emot ytterkläderna, och sträckte fram sina
fötter för att få galoscherna af, och derpå sade hon,
att man försigtigt skulle taga ned hennes uppvikta
klädning och släta ut den noga.
Hon hade en ljusblå ylleklädning med många
små smala svarta sammetsband, ett stort
elfenbenskors i svart sammetsband om halsen och en bukett
röda tygrosor i bröstet.
I håret bar hon en liten kam med hvita vaxperlor
och en svart sammetsrosett. Breda, hvita
bomulls-spetsar voro nedböjda öfver det hjertformigt urringade
klädningslifvet och hängde som manschetter kring
hennes temligen röda armar.
Hon stod mycket länge framför spegeln, vände
och vred på sig och gick slutligen med små, trippande
steg, nedslagna ögon och framtänderna öfver
underläppen tvärs öfver salen och neg djupt för
värdinnan.
I en stor, täckt släde med raska hästar kommo
två unga damer åkande.
Det var Maria och Dina.
»Jag begriper inte, hvarför jag skall med», sade
Maria förargad, då de närmade sig Andersons gård.
»Jag afskyr att dansa, och jag tycker, att de dumma
herrarne aldrig äro så dumma som på en bal.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
