Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herr Liwenburg. Bild ur Stockholmslifvet af Sylvia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tärnor, han lät sina moustacher växa och gjorde om
söndagarne i gathörnen, helst i skarpskytteuniform, don
Juanslika ställningar, och när han kommit någon mö att
rodna, gick han hem, hvisslande för sig sjelf. En flicka
under en åtta å tiotusen riksmynt gillade han
naturligtvis inte, och som han en qväll plötsligen kom att
beräkna, det herr Grönlunds enda dotter nog skulle få en
hygglig hemgift eller att hennes blifvande man för det
minsta skulle bli riktigt hjelpt på fötterna, så skedde
ett totalt omslag i hans känslor. — Han började inför
henne ett visst ögonspel, som han sjelf icke fann så
oäfvet och som hon leende betraktade. Herr Grönlund
kallades nu aldrig »knusslare», men alltid
»hedersknyf-fel», och bredvid det ärade Grönlundska namnet, som
stod präntadt på skomakareskylten, såg han i andanom
ett gyllene: & Comp., och när han gick till sängs stönade
han fram ett: »o, Amelie, Amelie!» med en Dahlqvists
pathos och en Swartz’ känslor. Det var måhända inte
första gången han så der framsuckade ett qvinnonamn,
och mellan den brunetta bilden af Amelie Grönlund
trädde stundom en liten blond qvinnoskepnad, hvilken
herr Liwenburg med en hastig axelryckning jagade bort
som en ovälkommen påminnelse om en flydd tid, då han
varit nog dåraktig att önska sig blott en koja och ett
hjerta. För sådana fantasier hade en mera fordrande
verklighet totalt kurerat honom, och »kojan», »hjertat»
och den »blonda» stego blott som andar ur sina grifter,
och med ett litet öfverlägset leende tänkte han på det
förflutnas förgänglighet och obestånd, för att endast
sysselsätta sig med den innevarande stundens lycka. Ja,
herr Liwenburg ansåg sig vid denna tidpunkt verkligen
lycklig. Han tillbad Amelie och han arbetade som en
slaf på hennes fars verkstad. — Jag skall komponera
ett par stöflar, hvars make i elegans ännu ingen
skådat! — sade han till sig sjelf en dag, och han höll ord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
