Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prinsessan med långa näsan. Poem af Zéro (efter Oehlenschläger). Med illustr. af G. Wahlbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Meu griper till sin sista trast
och bältet tar kring sina länder.
Framfor sitt falska liljebröst
hon knäpper snart de hvita händer
och rodnar som en ros om vår,
då Nadir nu för henne står,
att ta en hämd så stor ocb präktig.
Men ack! är han af vrede mäktig?
Hon löser bältet, icke han,
den alltför kärlekssvage man.
Så svårt bedragen, till sitt qvai,
han alltför sent gunås upptäcker,
att skönhet liksom fagert skal
rätt ofta blott en orm betäcker.
Han ut i ödemarken går,
ett fikonträd han skåda får,
hvars grenar tyngas ned af frukter;
derunder går en flod i bugter.
Han sätter sig förutan mod
och stirrar i den klara flod.
Så präktig frukt han förr ej såg;
hvad den är stor, hvad den är saftig.
Han skådar ned i flodens våg
och känner sig igen så kraftig.
Men bäst han nu i vattnet ser,
han studsar, undrar högt och ler.
Såg han ej rätt den första resan?
med handen griper han åt näsan.
O, himmel! i den klara elf
har Nadir skrattat ut sig sjelf.
Hans näsa, som var förr så skön
som man en näsa kan begära,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
