Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den siste fröjdisten. Poem af J. G. Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ack, men icke är förliden
denna svåra pröfhing än.
Dock, nu har jag mig begifvit
till den evigt unga stad,
i din sal jag dristigt klifvit,
börjar åter blifva glad.
Ej skall vredgas magistraten,
att jag, grafvens brädd helt när,
fast nu icke mer för maten,
sjöng en liten visstump här!» —
I salen hörs ett mumlande kring borden,
upp steg konditorn, darrande på mål:
»Jo, du skall se! Till bot för djerfva orden
med rätta fick du plikta med en bål!»
Den gamle satt och nickade mot jorden,
vid harpan stödd, sin kärleks föremål.
Tyst som en mur han ej ur fläcken rör sig,
med handen endast trefvar han framför sig.
Dock, hastigt fick han fatt i harpans strängar;
de skrällde med en gäll och ostämd klang.
Hans hesa röst med harpans ljud sig mängar,
den sista gång den sig ur strupen svang . . .
Och stundom ännn uppå Fyris* ängar
man hör i battens timma denna klang.
Då hviska kyparne, dem modet brister:
»St! det är han — den siste af fröjdister!»>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
