Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur Kapten Puffs minnen (med porträtt) - IV. Debutanterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
få, till mitt förfogande, och klockan hade ännu icke
slagit tolf, då
»Till sin sköna, der hon hvilar,
Glad Papilio nu ilar;
Hviskar genom törnets galler:
Yakna, vakna! se det dager är.»
Men det var icke dager; det var tvärtom kolmörkt,
och i ett störtregn — hvad brydde vi oss om det —
framburo vi vår hyllning till den »hulda Rosa».
Den himmelska Aurora hade påföljande dag nyss
hängt purpurstubben om sitt smärta lif, men dröjde
ännu en stund, med nattens fackla i sin hand, innan \
hon skrufvade upp solens fönsterluckor och samtidigt
gnuggade jag, den jordiske Endymion, sömnen från de
yrvakna ögonen, för att efter några timmars otålig
bidan klappa på blommornas dörr. Helsning och möte
voro hjertliga och konsten, den gudaboma, höga
konsten, blef den flamma, som under loppet af
förmiddagen underhöll elden i våra bröst. Jag fann hos
mamsell Nor ström, en redan till något mognare ålder
framskriden tärna, svärmeri, paradt med en ljuf, kanske
ibland något pjunkig melankoli och med åtbörder nog
mycket påminnande ömsom om drottningar och
hjel-tinnor, ömsom om den förföljda oskulden. Hennes tal
erinrade om Emilia Galotti, Johanna Mohtfaucon,
Ophe-lia och Orleanska jungfrun, roler, dem hon förmodligen
lyckligen utfört vid någon landsortsteater och hennes
sång var den ensamma turturdufvans, då hon klagar
sin sorg i den dystra skogen. Huru ofta hörde jag
sedermera henne ej i smäktande toner utbrista:
»hvar-för fick då menniskan ett hjerta!» Hos den yngre af
de begge väninnorna, Sofie Lannby, voro deremot frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
