Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var bara på höstarna i älgtiden Lovisa
Viman fick äta sig riktigt mätt.
Så begåvad som Tun var nu inte Viman, men
det fattades inte mycket. I varje fall var han så
klok, att han begrep att en smålandstorpare inle
helt ska lita till sin ordinarie inkomstkälla utan
därjämte även bruka medfödd fintlighet. Ett
ärligt rackarstreck, som gav vinst på ett eller
annat sätt, fick man inte försumma. Elaka
människor påstodo, att det var Vimans Lovisa,
som tänkte ut dem och gubben som skötte
praktiken. Så äktenskapet var rätt så lyckligt.
Båda gubbarna hade ko på sina torp, vilket
hör till historien.
Viman hade en rätt vacker en, som mjölkade
bra, då Tuns ko stod sin, så Tun fick köpa
mjölk hos Viman till ungarna. Annars var Tuns
ko bra den också.
Men så en dag kom Vimanskan in och
funderade med gubben sin.
Det var något galet med kon. Hon hade inte
ätit riktigt på flera dar, kunde hon vara sjuk, tro?
— A, dä ä väl inte så farligt mä dä, sa Viman.
Men när han fick se kokräket, vart han
betänksam. Hon drack inte ens mjöldricka, och
när en torparko inte dricker mjöldricka, är det
allvarligt.
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
