Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Men nu så ska vi väl fara hem, sa
kammarjunkaren till sist. Vi gå.
— Ja, vi stiger opp, sa inspektören, å kan vi
då gå så sätter vi oss en stund, men kan vi inte
gå, då går vi.
De kunde gå och stannade följaktligen, men
till slut somnade inspektören och då påkallades
Johansson, som snart fick de två i åket och så
bar det av.
När ban kom till Aholmen bar han in en av
resenärerna ock lade honom varligt på sängen,
fick sitt ovett av Malin och for vidare. Det var
som att köra lik tyckte han, men det var ju som
det var och skulle nog inte bli annorlunda.
Hemkommen tog han den andre och bar upp
honom. Han var van att bära, så det gick fort
och utan onödigt uppehåll. Som vanligt lade
han sin börda på den bäddade sängen, men fick
till sin fasa se att han förväxlat herrarna.
Johansson stelnade till av förskräckelse. Någon
annan dumhet hade han väl begått i sitt liv, men
denna var den farligaste av alla. I en hast gingo
hans tankar till kuskbostaden, till hustru och
barn och så vidare ut i ett ovisst fjärran. Nu
skulle han få avsked, nu skulle han få det svårt,
få ta torp och svettas mitt uppe i en torpstugas
fattigdom. Och så skulle folk skratta åt honom,
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
