Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den som nu känner sig manad att tycka synd
om en enbetsoxe ska göra detta med måtta, för
stryket var nog inte så illa ment eller hårt och
ensamheten är ingen medömkan värd, för en
oxe är alltid ensam under alla förhållanden. Han
har bara en enda längtan i livet och det är föda.
Då kan han bli livlig för en stund. Livlig kan
han också bli när en viss oxlluga eller broms
kommer på somrarna. För detta lilla djur har oxen
en panisk förskräckelse och då kan han till och
med falla i sken och utveckla en hastighet, som
kommer en skenarmärr att blekna av avund.
Och nu ska jag berätta.
Jag var väl en tio år då jag första gången i
mitt liv anförtroddes att med en enbetsoxe köra
till kvarn. Det var en tre fjärdingsväg eller så och
bortvägen tog väl dryga två timmar och ändå
var det bra kört. Jag satt på åket och höll mig
vaken med att mana på min gångare, något jag
alltid måste göra, så gott som oavbrutet, för
annars stannade han och såg dum ut.
Bortvägen gick bra. Jag kom fram till Korka
kvarn och jag blev av med min mäldsäck, vilade
en timme och så bar det av hem igen. Nu hade
jag inget lass och åkte alltså lätt skjuts, satt och
visslade och lekte herrgårdskusk. För hur det är
så bättrar man alltid på tillvaron med fantasiens
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
