Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tysk, Joh. MUller i Leyden, skall hafva uppfunnit icke allenast detta
förfarande, utan äfven den verkliga stereotypien. För detta senare
antagande finnes dock icke det ringaste bevis. Aran af denna
uppfinning tillhör troligen obetingadt guldsmeden William Ged i
Edinburgh, som 1725 genom att öfvergjuta satsen med gipsmassa fick
matris och deri göt stereotypplattor. Han dog 1749 utan att hafva
fått draga någon nytta af sin uppfinning. Försök gjordes vidare af
flera, såsom af Didot i Paris (1794), men uppfinningen kom först till
verkligt praktiskt utförande i början af detta århundrade genom lord
Charles Stanhope. Hans metod öfverfördes 1819 till Österrike af John
och William Watts; i Tyskland var det egentligen Karl Tauchnitz
som i stort utbildade den. I Sverige infördes stereotypien 1832 af
myntproberaren Broling för bankens sedeltryck, men för boktryck blef
den först använd af L. J. Hierta. Senare inrättades stereotypgjuterier
af F. Berling i Lund, P. A. Nyman, J. & A. Rus, P. A. Norstedt &
Söner, A. L. Norman och Centraltryckeriet i Stockholm.
Gipsstereotypi.
För närvarande begagnas tre särskilda sätt för att åstadkomma 188
stereotypplattor, nämligen Stanhopes och Daulés metod samt
pappers-stereotypi. Enligt Stanhopes metod tages matrisen i med varmt
bolusvatten upplöst gips. Härför måste sättningen ske med högre än
vanlig utslutning, ungefär en half petit lägre än stilen, för att gipsen
icke skall tränga så djupt in i satsen, att af tagandet af matrisen
försvåras. Dessutom skulle en platta å en ciceros tjocklek å ställena för
utslutning och qvadrater med vanlig höjd blifva för tunn.
Slutningen af formen ombesörjer stereotypören i särskildt derför 189
af sedd ram, dervid sättningen omgifves med steg af samma höjd som
utslutningen, hvarigenom formen får den för facetthyflingen behöfliga
randen. Den slutade formen afborstas väl, en jernram af den tjocklek
som gipsmatrisen skall erhålla lägges deröfver, och formen inoljas med
en pensel så noga, att intet ställe förbigås; den qvarsittande oljan
bortpenslas med en torr pensel. Blir olja qvar i formen, uppstå små
blåsor i matrisen. Nu tillröres gipsen och hälles långsamt öfver
formen, dervid början göres i ena hörnet, så att luften undantränges, och
påhälles så mycket, att den ofvanpå liggande ramen fylles. Så snart
gipsen börjar hårdna, strykes med en jernlineal deröfver, så att
matrisens undersida blifver jemn.
När gipsen blifvit tillräckligt hård, lyftes ramen med matrisen från
formen och matrisen urtages ur ramen, hvilket underlättas derigenom
att ramens innerkanter äro litet sneda. Den så gjorda matrisen insättes
i en särskildt derför bygd torkugn, för att derur drifva fuktigheten.
För gjutningen har man särskilda fyrkantiga pannor af gjutjern.
På pannans botten lägges först en jernplatta, den så kallade simmaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
