Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den sköna Cunnigunda ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
<*Förlåtelse!” — sackade Canigunda ar
djupet af sitt qvalda hjerta — ”Förlåtelse!”
Men Riddaren vande sig bort, och hans
vredgade stämma genombäfvade hennes inre. ”Förr
skali ett grönskande palmträd uppskjuta ar detta
kalla marmorgolf , än jag förlåter dig. Da har
hört din dom; och jag svär» vid mina stamfaders
förintade namn, att hålla denna ed.”
Kall, som döden, nedsönk den bleka,
aftär-da Cunigunda» och den trogne Frans, borgens
äldste tjenare, fick befallning, att bära henne ur
Riddarens rum, der han i flera dagar under stum
förtviflansfull sorg inneslöt sig.
Flera gånger hördes Cunigundas gråtande
suckar vid hans dörr; men det stränga
Riddaresinnet hade, efter långvarig slummer, uppvaknat
med förnyad styrka, och det första utbrottet
der-af tystade, med stolthetens kalla magtspråk, den
mildare röst, som ännu talade i hans inre för
hans maka. Förgäfves bönföll den gamle Frans
om nåd for den älskade Frun, som, likt ett gladt
barn, äfven hade gifvit borgens tjenare lof att
njuta ett friare lif.
”Nej!” — svarade Riddaren — ”vid förlusten
af ditt lif, förbjuder jag dig att bönfalla för
Syn-derskan. — Sadla i morgon min Saladin: jag
måste andas en renare luft, ty denna är förpestad,
sedan kärlekens låga ej mera renar den. Ut att
bryta en lans, tilläde han, och låt den
välgörande dodseogeln klappa på ditt harnesk!”
U 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
