Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den sorgsna brud, hvars qval förbktes
Med hvarje flyende sekund,
Ej mer af någon gäst besöktes,
Dä hastigt inom tältets rund
En tiggare steg in helt sakta,
I grofva gethårskappan höljd;
Med spejarblick, af fruktan följd,
Till minsta ljud han syntes akta,
Och än Camare tyst betrakta,
Än perlor, guld, juvelers mängd,
Likt dagg pä värlig blomsterängd.
»Säg, bär du dessa smycken gerna?»
Han sporde öknens fagra tärna.
»Nej, tag dem bort!» Camare bad;
»Ty, om min panna de berörde,
Jag karavanens dödsrop hörde,
Som nyss på väg till Meckas stad
Blef plundrad och schakalen gifven
Till rof. Hu! re’n i solens sken,
I sanden hvitna offrens ben.
Men hjorden är dock öfrig blifven,
För hvilken jag är såld i dag.
Ve, Beduinens grymma lag! —
Må allt du ur min åsyn föra,
Och räds ej, att jag larm skall göra!»
»Ett smycke blott jag önskar mig» —
Ljöd tiggarns röst — »Camare, dig!
Då lägret sänkt i slummer hvilar,
Förklädd du till mitt möte ilar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
