Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min långa, gyllne svans han ligger der och blänker,
Så gungande och grann, så skimrande och lätt.
Ett sällsamt sken sig spred kring himlen och kring jorden —
(Ty ifrån honom kom helt säkert qvällens glans).
Kometen är ju re’n från oss försvunnen vorden,
Och ingen stjeraa brann, och ingen måne fanns.
Men när vi kommo hem, det skymde för mitt Öga; —
Min svans var flugen bort — »O ve! hvar är min svans?» —
Den dystra himlens moln begynte snart att snöga —
O ve! jag ser ej mer de klara ögons glans!
Jag låg der sömnlös, jag, och tänkte hela natten,
Med sorg och grämelse, på den forflugna skatten.
Påfågeln, med en mängd af ögon, såg på mig,
Att mina stackars två ej tordes sluta sig.
Till slut en Sens moral begynte sakta smyga
I min betryckta själ. Han hviskade så här:
»Nöj dig med hvad du har! Du ingen Argus är!
Om du från topp till tå med fjädrar dig beklär,
Du lär dig aldrig dock att flyga.»
Förgänglig är all jordisk prakt;
Den vissnar, flyger bort, förrinner; —
Men i mitt bröst naturen laggt
En skatt, som evigt ej försvinner.
Han utaf inga skiften vet,
Och segrar öfver sjelfva smärtan.
Han heter: Minne, Tacksamhet
Och Vördnad för de Ädla Hjertan.
*•
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
