Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och grep mig i håret och illa mig slog.
»Jag spelar violen, du bytinge lede,
Och sjunger du sjelf, så blir lefveme nog.»
Med ringlar af håret jag qväfde min tunga,
Jag ville ej gråta, jag ville ej sjunga.
Men Karin, hans dotter, med kinden i brand
Tog gisseln, med bön, ur förtryckarens hand.
När åskan »hugg ved» hade slutat att bullra,
Så hördes den andra: »Bär vatten ur brunn!»
Och dermed han lade ett ok på min skullra:
Då brast det i bröstet, då blödde min mun.
Jag vandrade sakta och tålig och trogen,
Tills källan jag nådde i tjockaste skogen.
Då satte jag ämbaren ned på en sten,
Och såg huru solen i vattnet sken.
Sin lek mina lockar i vattbrynct höllo,
Och tårarna lupo som kulor derpå,
De slogo en glänsande ring, när de föllo
Med klingande ned i det speglande blå.
Jag log, och Herr Rosalf i källan log äfven,
Han ville mig locka i djupet, den räfven.
Hans anlete steg och mitt anlete föll,
Min mun mot’hans läppar jag darrande höll.,
Då såg jag i spegeln en leende annan,
Och svartögda Karin jag kände igen.
Hon hade en grönskande krona på patinan:
j^fig tycks att jag hör, att jag ser henne än.
- ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
