Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Oldur (utanför sin boning på en
en gräsbänk j slipande sitt
svärd).
Jag känner väl det skona Vikinglifvet,
Och sång på sjön har varit Oldurs vällust
Uti den friska mannakraftens dagar.
Då lät den klarare likväl än nu,
Och ingen klagan gjorde klangen dyster.
Nu ser jag sällan något Vikingskepp,
Nu hör jag sällan några sjömansqväden;
Ty mina vapenbröder äro fallne:
De unga känna icke ^amla Oldur,
Och ingen Sjökung mera lägger till
Invid det rika BjÖrkos fagra kust;
Ty andra skutor dem i vägen ligga.
(han hör ljudet af klockan.)
Så — är nu spöketimman åter inne ?
Du trogna svärd! ej mer jag dig behöfver:
Du har tjent ut. Så länge som jag lefver,
Skall dock ej rosten dig i grund förtära.
Det gamla torra blodet bort skall slipas —
Hvem vet när något nytt på klingan rinner?
Det går så alltid, att det gamla, torra
Skall lemna rummet åt det unga, friska.
Ett bragdfullt lif är skönare än döden;
Men när som åldern kommer, armen lama*
Och hjertat vissnar bort, och håret gulnar
Som mogen säd på åkermannens tegar,
Då blifver döden friskare än lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
