Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runesvärdet och Den förste Riddaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
• ––––––––––––––––––––––––––––––––
Och tvingar dem att annan herre tjena!
De branne honom, bringe honom död<
(Han börjar gräfva under eken. Peregrinus kommer
med en brinnande fackla> men försvinner åter hastigt.)
Hvad sällsamt sken! Är solen redan uppe?
Nej, skenet kom från dig, du sköna harnesk;
Du blanka brynja, den jag högst har älskat
Af alla vapen, som jag sett och burit.
Du satt mitt hjerta närmast. Hård du var,
Ogenomträngligt, hård mot svärd och pilar,
Som sökte Alriks hjerta, men af dig
Förslöade och brutna nederföllo.
Blott ett du släppte fram: min Huldas bild,
Som målad stod på guldets klara yta,
Och smög sig genom dig till själen fram.
Du, Huldas spegel! mest är älskad vorden,
Derfore skall du djupast ner i jorden.
(Han nedkastar sitt harnesk.)
Nu kommer örnen: han har flugit ut.
Det susar icke mer i örnens vingar:
Der han skall flyga, måste vara storm,
Och hjertats storm ger honom mer ej fart.
I jordens sköte är ock lugnt och stilla:
Den dödas suck är enda vinden der,
Och den förmår ej lyfta dessa fjädrar. ’
Örn! du får äta mull och stoft så länge,
Till dess att mull och rost dig sjelf förtära.
Du ville fort; det vare här ditt lof:
Skyl nu ditt näf med vingarna, och sof!
(Hjelmen nedlägges.)
Dig, löftets svärd, med dina kalla runor,
Jag borde sänka ned till verldens grund,
§
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
