Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Orleanska Jungfrun ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»
Talbot.
f
Om vi, som tappra,
Af andra tappre öfvervunne blifvit,
Vi knnde trösta oss med lifvets öde,
Som, ständigt vexlande, sin kula svänger —
Men falla för ett sådant gyckelspel?
Var värt allvarligt mödosamma lif
Ej någon bättre utgång värd än denna?
Farväl, Mylord! Eu gärd af bittra tårar
Jag redligt, efter stridens slut, er egnar,
Om bland de lefvande jag är; men nu
Mig kallar ödet, som på krigets fält
Än håller dom och skakar sina lotter!
Uti en annan verld vi träffas åter:
För evig vänskap saknaden är kort.
Och af den mäktige och store Talbot,
Som med sitt hjelterykte fyllde verlden,
Ej mer blir öfrigt än en handfull stoft.
Så menniskan förgår: den enda vinst,
Yi föra med oss utur lifvets kamp,
Det är vår insigt i det tomma lutet,
Och innerligt förakt för allt hvad härligt
Och stort oss syntes eller önskansyärdt.
Lionel (räcker honom handen).
(han går).
Talbot,
Snart är det nu förbi. Åt jorden ger jag,
At solen ger jag åter de atomer^
Som samlat sig i mig till fröjd och smärta —
K**®
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
