Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Röfvarbandet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e>)te»—–––––––––––––––––––––––––––––-w®*®
f
%
Amalia.
Hvarthän ?
Frans»
Att kasta mig för min fars fotter och besvärja
honom, att i stället utgjuta sin förbannelse öfver mig,
att göra arflös att —
Amalia (faller honom om halsen)-
Min Carls bror! min allrabästa Frans!
Frans. ’
O! Amalia! hvad jag älskar dig för denna
ståndaktiga trohet emot min bror! Med dessa tårar, dessa
suckar, denna himmelska ovilja — äfven mot mig––––––––––-
mot — ach! våra själar stämde så väl öfverens.
Amalia (skakar på hufvudet).
Nej! nej! vid himlens rena och eviga ljus! Intet
tecken till honom — ingen gnista af hans känsla —
Frans (sedan han ett ögonblick tyst
betraktat henne)»
Det var en stilla, klar afton, den sista före hans
afresa till Leipzig, då han tog mig med sig till den der
löfsalen, som du känner. Länge sutto \i stumma; —
slutligen fattade han min hand, och sade med sakta
röst och under tårar: »Jag lemnar Amalia. Jag vet
icke, men det anar mig, liksom vore det för evigt.
Öfvergif henne icke, broder! Var hennes vän, hennes
Carl, om Carl icke kommer åter.» (han faller ned för
4 henne, och kysser med häftighet hennes hand.) Aldrig, aldrig,
––––––––––––––––––––––––––––––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
