Underrättelse, om min kära Fosterbygds fordna Tilstånd, och kanske äfwen någon Rädsla, för en förtjend Tadlan, om jag en så märkelig Sak med sina Omständigheter förgätit, hafwa nödgat mig blifwa widlyftigare, än jag eljest gärna wil wara. Jag får nu uti det öfriga, som icke warit omtwistadt, wara kortare. Konung Harald stupade: och Konung Ring fick Segren. Hwad Kämpar, som på ömse Sidor föllo, woro här för månge at upräkna. Men hwem wet, om icke någon ifrån wåre Kanter deribland kunde igenfinnas, om man gåfwe sig Tid at söka? Et så stort och alfwarsamt Fälttog, som i wåra Bygder skulle slutas, tyckes icke med Kallsinnighet af wåre Förfäder kunnat åskådas. De måste ju slagit sig til endera Delen? och Walet kunde icke, utan til Konung Haralds Nöje, utfalla, hos et Folk, som altid gynnat hans Afsigter, och af honom tilbaka blifwit älskadt och gynnadt. Om här nu warit någre Wikingar, som, af Ortens Belägenhet, skulle tyckas, från förste Bebyggnings-Tiderne, wid Motala Åmynne haft sina Säten; så tyckes ock, wid detta Tilfälle, deras Hjelp warit Konung Harald både nyttig och angenäm. Hwem kunde wäl bättre känna dessa Farwatn, än de? Och hwem hade wäl säkrare kunnat underrätta en, sundan ifrån, och på Wikbolandet nykommen Här, om de minste Ortens Fördelar, och deras Olägenheter, än de brede wid boende Ledings-Hammars Bewakare? Hjerta hafwer säkert aldrig felats dem. Och jag föreställer mig, huru de äldste och mäst wördade, med flere sine Stallbröder, som, uti sin blomstrande Ungdom, lärt at wörda Konung Haralds tappra Mod och froma Sinne, uppå sin Ålderdom räknat för et upfriskande Nöje, at, med gråa Skägg och Hufwuden, ännu, til sin Beskyddares Tjenst, utur härdade Lemar framlocka sin Ungdoms Eld. Lycka är, at den Minnesgode Starkotter, som denna Drabbnings Förlopp så lifligen och omständeligen besungit, at ingen nu för Tiden om någon Slagtning skulle kunna lemna nogare Efterrättelse, äfwen, ibland de främste Konung Haralds Kämpar, som tillika woro Skalder, och med honom, under Hufwudbaneret, uti sielfwa Bröstet på Slagtordningen fingo sin Plats, ihugkommit Gnep den Gamle, eller, som han då kanske blifwit kallad, Gneipe hin gamli; hwilken Saxe, som ännu, för mer, än 500 och 50 År sedan, haft detta Skaldeqwad Händer emellan, på Latin gifwit Namn af Gnepia vetulus, och efter Swen, Sambar, och Ambar, såsom den fierde, uti denne Konung Haralds Kämpeflock infört. Uti Isländska Sagobrottet sättas allena de twenne förre fram för honom: som ännu mera kunde wisa hans Anseende. Denne Hjelte war ock en ibland dem, som