Saxe skrifwer, Gardstang oppidi cultor, der är: En Bonde, eller Landhushållare i Gårdstånga By: huru kan man då tro, at han bot här uppe i Landet? mer än 40 afmätda Milar derifrån; emedan samme By ligger neder i Skåne, icke långt ifrån Lund. Jag wil här på swara nästan på samma wis, som jag mig nyss öfwer denne Sage-Skrifwares Wärend och Garnum, som på detta Ställe oriktigt blifwit inflickade, förklarat. Twänne gånger nämnes Gnep utaf Saxe, först med, och sedermera utan denna Landyrkare-Beskrifning; men, i Stället, förekommer en Garthar, hwilket tyckes warit någon annan Hjeltes antingen egna Namn, eller Binamn, såsom man i sednare Tider finner en Garda-Ketil, af sin Resa til Gardarike så kallad, hwilket Saxe kanske icke förståt at urskilja, eller häldre welat, til sit Gårdstångas Uphöjelse igenom så en dråpelig Kämpes Namn, än någon enfaldigare Förklaring, anwända. Man kan wäl tro, at en Kämpe och Skald, sådan som Gnep beskrifwes, wid denne Tid skulle sat sig ned på Landet, för at bruka Jorden? Men kanske ock, at Saxe sielf här uti är oskyldig, och han nu får widkännas, hwad en annan uppå hans Räkning gjort. Sagobrottet wet intet af något Gardstang, men wäl, der detta hos Saxe influtit, en Gardr, som likwäl igenom et Tryck- eller Skrif-fel kallas Gandr, såsom denne Gnep sedermera, igenom et dylikt Förseendes Rättande på et orätt Ställe, kallas Grip, som af Saxes Jämförelse tydeligen skönjes. Men jag kan tänka at någon Sagobrottets Afskrifware hört talas om Grip, såsom et brukeligt Namn, men intet Gnep, hwilket likwäl, äfwen så wäl, som det förra, af wårt äldsta Nordiska Språk kan uttydas. Gnypa betyder ännu på Isländska en Klint eller Bergspets; och Gnäfr hafwer förr betydt hög, eller stor. En Swensk Jarl, som hetat Gniph, finner man, Birkas Förödelse (§. 4.) oagtad, kort efter Konung Stenkils Död, för sin myckna Gudsfruktan, och Christendomens Widmagthållande uppe i Landet, berömas: En Knap, som, för en annan ansenlig Slägt, på sin Ort, blifwit Stamfader, och gifwit sit Boställe Namn af Knapstad, omtalas i Grettla Sagan. Men jag fruktar, om alt det, som inom en nödwändig Korthet bort sägas, så skulle blifwa förklaradt, at ingen Ting mera wore at tillägga, eller widare at utreda; så skulle Förklaringen, som gemenligen sker, blifwa större, än Texten. Jag får intet bortglöma, at jag allenast åtagit mig skrifwa en Berättelse, sådan, som efter allmännaste Smaken, hwilken älskar Korthet, kan passa sig wid et Wekoblad. Jag wil ock, om intet annat uti detta wårt första Stycke kunnat rota mine wettgirige Läsare, åtminstone dermed söka at förtjena deras Wälwilja, at jag det i Korthet slutar.