Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 fi
UPPVAKNANDET
kamraterna? Fina herrar i fina kläder, bleka i
hyn och med smala hvita händer, studenter och
balhjältar, bokmänniskor, som vid deras skrifbord i
varma rum förtjänade ett rikligt uppehälle; herrar,
som kunde äta godt och kräset på restaurangerna,
dricka sitt kaffe och punsch, spela kort och gifta
sig och bli ansedda och förmögna, medan han
flackat som en hemlös hund rundt jordens alla
länder. Och när han då kom, så skulle de inte
vilja kännas vid honom, inte vilja ta honom i
hand, se med afsky och fruktan på honom som på
ett vildt och underligt och farligt djur.
Han sprang upp från stenen och knöt händerna
öfver staden.
Ni är stackare! skrek han i blåsten. Uslingar!
Ynkryggar! Kelgrisar! Morsgrisar!
Då kom han att tänka på, att hans mor var
död, hans far gammal och sjuk och lam, hans
systrar unga och oförsörjda, han själf fattig och
ensam i världen; och alltsammans blef för tungt,
han rasade hop och grät öfver sig och sitt hemska
öde, öfver allt godt, han måste lämna, allt ondt
som väntade honom; och han såg hela lifvet
framför sig som något kallt, hårdhjärtadt, fientligt men
oundvikligt.
Men när han gråtit ut, kände han sig lättare
till mods; en tillförsikt steg upp i honom; han
tänkte på att han kunnat offra så mycket bara
för att bli fri; och då kände han sig stark.
Han stod och tittade ner på stån, med händerna
i kavajfickorna. Då brast han plötsligt ut.:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
