Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
DET VÄLSIGNADE ARBETET
De ordnade sina instrument och gäspade, och
till sist spelade de en marsch.
En ensam herre kom in, han hade ett stort
lockigt hufvud, och han gäspade, så att han måste
hålla handen för sin mun.
Jag har varit ensam hela dan I sade han till
mannen. Jag måste tala med en människa, annars
blir jag tokig.
Tokig! utropade mannen. Tokig?
Jag blir vansinnig, sade den lockige, om jag
inte har människor omkring mig. Jag förstår inte,
att det finns folk, som vill lefva ensamma. Det
vore döden för mig!
Po! sade mannen. Döden! En man skall
behärska allt och i första hand sig själf.
Skulle du kunna vara ensam! frågade den
lockige.
Kunna! Pall! skrattade mannen.
Jag förstår det inte, sade den lockige. Det
är kanske skamligt att erkänna, men jag skulle inte
kunna. Jag blef galen. Jag vet, att jag blef galen.
Och när den lockige hade sagt detta, sjönk
hans hufvud mot bröstet, och han sof, ty han
led af sömnsjuka.
Sä förflöt nu tiden, och det började komma
människor. Det var alla slags människor, och
man kunde se, att det var sådana, som ingenstans
hade att gå och som likt den lockige fruktade sitt
rums ensamhet.
Jag vill icke säga, att kvällen var glad. Man
talade lågmäldt vid alla bord; och kring mannen
samlades efter hand ett allvarligt och gäspande lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
