Nytaarsgaver 159 »Nytaarsgave« (1800—07). Med K. L. Rahbek som Redaktør udgav J.F. Schultz for Aarene 1797—1807 (vistnok med Undtagelse af 1798) »Charis«, der indeholder Bidrag af bl.a. Baggesen og Oehlenschläger og Illustrationer og Vignetter af Andreas Flint, Heinrich Grosch o.a. Oehlenschläger udgav for 1802 sin egen Nytaarsgave, den bekendte »Siofna«, og Boghandleren Gerh. Bonnier udsendte for Aaret 1810 en litterær Nytaarsgave med Titlen »Aglaia«. Af de følgende Aars Nytaarspublikationer kan nævnes »Idunna« (for 1812), »Iris« (for 1819), udgivet af henholdsvis Rasm.Nyerup og Carsten Hauch, »Gefion« (for 1826 og 1827), redigeret af Elisa Beyer, o.m.a. Beregnet for et nordisk Publikum var Jac. Behrends »Scandinavisk Nytaarsgave« (for 1828) og den svensk-danske »Hertha« (for 1840—42), der rummer Bidrag af H. C. Andersen, Henr. Hertz, C. W. A. Strandberg o.m.a. Tilrettelagt for en snævrere Kreds, men vidt udbredt, var Fr. Schwarz’ »Lommebog for Skuespilyndere«, der udkom 1784—86, rigt udsmykket med Kobbere og med Repertoireoversigter, historisk og personalhistorisk Stof fra Teaterverdenen m.v. Den fortsattes et enkelt Aar (1788) under Rahbeks Redaktion, og Skuespilleren og Oversætteren Peter Foersom udgav for 1805 og 1807 en »Nytaarsgave for Skuespilyndere«. Senere saa Nytaarsgaver for Danseyndere, for Frimurere o.a. Lyset, og en af de bedste litterære Nytaarsgaver blev for Aarene 1835—38 udgivet af H.P. Holst og Chr. Winther under Titlen »Nytaarsgave fra danske Digtere«. Alle disse Publikationer havde fortrinsvis deres Læsere indenfor de æstetisk dannede Befolkningslag og udgør et ikke et uvæsentligt Træk i Tidens hele Aandshistorie, men da en ny Tids Strømninger viste sig i 1840rne, var deres Tid forbi. Som en Slags Fortsættelse kan man imidlertid betragte de folkelige + Kalendere af forskellig Slags, som indledes med Trykkefrihedsselskabets »Dansk Folkekalender« (for 1841 —44). Den fik mange Efterlignere, og hele Genren, der bestaar den Dag i Dag, har med deres underholdende, belærende og vejledende Stof haft en ikke ringe kulturel Betydning, ikke mindst paa Landet. L. Nielsen: Danske »Nytaarsgaver« (Kulturminder, 1944). P.B. Norge. Den første norske »nytaarsgave« ble utgitt i 1809 av student Peder Schonning, og genren holdt seg til omkring midten av århundret, med en blomstringstid i 1830-årene. Blandt de mest kjente kan nevnes C. N. Schwachs »Nor« (1815, 1816), M.C. Hansen og C. N. Schwachs »Morgana« (1820—21), Th. Hallagers »Snotra« (1821—24), M. C. Hansens »Bragi« (1838, 1839), Henr. Wergeland og Chr. Monsens »Sneklokken« (1842, 1843), P. Chr. Asbjørnsens »Nor« (1838, ny utgave 1843, opptrykt 1865), »Juletræet« (1850—52) og »Ydale« (1851), Illustreret Nyhedsblads Nytaarsgave (1860—63). Mange av disse inneholdt originalt og verdifullt stoff, men de fleste nytaarsgavene inneholdt vesentlig oversettelser og opptrykk. I annen halvdel av århundret gikk genren over i den folkelige kalender, for siden å bli opptatt av juleheftene. H.L.T. Sverige. Titeln »nyårsgåva« på antologier av den vittra kalenderns typ har aldrig slagit igenom i Sverige och Finland. Endast ett par försök att upptaga denna i Danmark vanliga namnform äro kända, nämligen P.A. Wallmarks »Nyårsgåfva till damer och kavaljerer för 1803« (1802) och P. A. Granbergs »N yårsgåfva för 1808« (1807). Särskilt den sistnämnda är ett vackert prov på förnämlig bokkonst i denna torftiga tid. Den inledes med en interfolierad almanacka och innehåller en liten roman »Lustresan« och några dikter samt är prydd med kopparstick. Under inflytande av de skandinaviska strömningarna utkom åren 1840—42 tre årgånger av »Hertha« med undertitel »Svensk-dansk nyårsgåfva« och innehållande bidrag av svenska och danska författare. Den svenska beteckningen för »nyårsgåva« blev i stället nästan alltid »kalender« med attributet poetisk, vitter, eller liknande. Troligen var det Atterboms framgång med »Poetisk kalender« (1812—22), som gjorde namnet populärt bland författare och förläggare. »Kalender för damer« utgavs 1818—22, »Opoetisk kalender för poetiskt folk« utgavs av skalden och komministern C. F. Dahlgren 1821, kalendrar för barn började utkomma vid slutet av 1820-talet. Ar 1844 trycktes av Albert Bonnier första årgången av »Svea, folkkalender för år 1845«. Den vann snart stor popularitet och upphörde först 1908 med sextiofjärde årgången. I dess spår följde en oöverskådlig mängd av mer eller mindre långlivade kalendrar, men i början av 1900-talet hade allmänhetens intresse slappnat. Ett försök av Bonniers förlag på 1920-talet att återuppliva folkkalendern »Svea« nedlades med första årgången, och P.A. Norstedt & Söners