Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
I SKALTIDEN
gens öde fågelskär, ej långt från det farliga grund,
som bär samma namn.
Pär-Erik vände sig och sökte upptäcka Danke
och Johan, och han tyckte sig i den tilltagande
skymningen se något mörkt långt borta, som sakta
kröp öfver isfältet hemåt hamnen.
Månen lyftes på horisonten som en
lindanser-ska på sin lina, röd och oformlig och ansvälld.
Pär-Erik lyssnade i kvällen. Det hördes, som
om någon långt borta skulle gå och klinka på tomma
buteljer, och som om någon i djup sömn ibland
drog en suck. Det kändes, att hela isfältet sakta
häf-des och sänktes; ibland knastrade det till, och en
istapp föll med ett prassel ner och halkade från
blocket i snön, där den blef liggande.
Allteftersom skymningen tätnade, var det, som om också
alla de förut omärkliga småljuden samlats i större
mängd och burits omkring i luften.
Pär-Erik stod och tänkte på, att man hemma
bäddade vid denna tid och kokade gröten och
ordnade till natten. Det brann makligt i spisen, och
antagligen satt svärmor på soffan vid fönstret, och
lilljäntan sof väl.
Rundt om i hamn voro fönstren tända, och
skorstensröken slingrade sig om stjärnorna.
Allting var stilla mot natten. Kanske satt en katt på
en bro och jamade. Men hos handelsman hade
ungdomarna samlats, det immade på rutan, och boden
var full af cigarrettrök med handelsmans magra och
sluga ansikte skymtade under fotogenlampan från
taket.
Hemma i stugan sade Greta till sist:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
