Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
I SKALTIDEN
genom öronen som en tunn gröt, det droppade svett,
som sved i ögonen, men den skvalpande och snart
tömda hjärnskålen vidgade sig och lyfte sig och
blef himlahvalfvet, där månen spräcktes och formade
sig till en not full af blank, sprattlande lax och
stjärnorna ramlade som strömming och småsill ur ett
osynligt öskar ner i hafvet.
När han började ropa på hjälp, var det som
om små röda eldar rest sig ur hafvet och skickat
upp rökskyar, som sedan stannade kvar och
omsvepte strömmingsregnet; det blef skummare i
luften. Någon drog honom i benen, men samtidigt
sprang han med en fart som var förskräcklig. Man
stod på stränderna och såg honom springa och
förvånades öfver farten. Och öfver hans längd. Ty
han var ju en jätte.
Gnäggen hade rest sig nu och stod på ända
och skymde månskenet. Det lyste om kanterna öfver
hufvet på Gnäggen, svagt bara. Framför var det
tämligen mörkt. Han hörde tydligt, att det spelade
och sjöng bakom Gnäggen.
— Gud i himlen! Jag orkar inte. Jag orkar
inte... mumlade Pär-Erik Sundberg och sprang vidare
med slutna ögon.
Nej, han sprang inte. Han kraflade i sörjan.
Ibland sjönk han ner. Då tog han stödtag med
händerna. Ibland låg han i sörjan. Blocken reste
sig på ända och lyste i månskenet kring den svarta
fläcken. Det såg ut, som bugade de för honom
liksom stjärnorna en gång fordom för Josef i
drömmen. Han reste sig med möda, famlade med
armarna, kröp på knäna, sjönk ned till bröstet, spot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
